Ett år sen
Idag är det ett år sen jag flytta till Oslo.Tiden har gått fort, men jag har lärt mig massor under denna resa. Samtidigt som jag hittat fel hos andra som inte kommer överrens med mig, och jag troligtvis inte med dem. Sånt är livet. De gäller bara att låta de tragiska bara passera en förbi och se mot de possitiva, fast det inte alltid är så lätt.
Jag kan erkänna att denna tripp till Oslo inte har varit en dans på röda rosor. Den har dock vart bra för mig själv som person, jag är på väg att hitta mig själv igen, jag har bättre bild på saker och ting, jag har bättre ekonomi, jag har fått tagit mer ansvar, både inom jobb och om mig själv.
De låter nog väldigt bra detta, de tycker jag också. Men samtidigt har jag saknat mina bästa vänner, och tänkt på de varje dag, som jag idag inte har något kontakt med.
De tycker jag är fruktansvärt jobbigt.
Vill kunna ha allt som förut.
Varför inte ha detta Oslo-liv med de gamla? Slå ihop dem här två världarna så de blir en?
De hade jag gillat!
Jag kan bli sur och ledsen över folk där hemma. Även familj.
Bara för jag flyttat till Oslo så betyder inte de att jag inte är nårbar. Jag har dator, mobiltelefon och en adress som alla andra har.
Jag kan ärligt säga att jag inte ringer till så många av mina vänner, eller familj hemma i Sverige, men varför ska jag? När ingen har ringt mig?
"de kostar pengar att ringa" får man oftas til svar. Jo visst, jag kan hålla med om de. Jag har ett fastabonemang, så de kostar ungefär lika mycket som ett vanligt samtal. Jag fattar inte att 10-15 kronor per samtal kan vara dyrt att betala när man får prata med en vän? Tell me that.
Så jag ringer inte de heller. De kostar pengar för mig med. Men jag gör det för jag saknar folket där hemma.
Och jag åker buss hem själv ibland för att besöka Sverige. För att folk hemma inte "orkar" komma hit, för att de är långt, för att de kostar pengar.
Jag orkar inte hålla på med bussresor fram och tillbaka när det bara bollen ligger på min planhalva. It's over!
Sleep well
